Som Präst- och Lärardotter har jag blivit van med att när jag träffar nya människor vet de redan vem jag är.

Man har vant sig att efter att man sagt sitt efternamn får folk en funderande blick ett par sekunder innan de säger: "Jaaa.... Du är Jockums/Vivas dotter va?"

 

Och man har lärt sig att med ett leende på läpparna svara att "Japp, de e jag de!"

Inte för att jag har problem med det, vi bor ju ändå i Österbotten i Svenskfinland, så oberoende vem du träffar är det nån som känner nån som du känner.

Däremot har jag märkt att folk kan ha en förutfattad mening om mig när de vet vem mina föräldrar är. Så jag tycker alltid det är kul att umgås med människor som inte har nån aning om vem jag är, även om det ofta är en stor fördel att bli igenkänd :)

 

Hursomhaver. Ikväll var jag på ungdomssamling på Station1 i Jakobstad.

Kvällens talare kom fram och tog i hand och presenterade sig artigt och jag presenterade mig enligt sed: "Hanna Krokfors"

Han fick något fundersamt i blicken, och jag tänkte nästan svara att jag nog är Jockums dotter innan han ens hunnit fråga. Men istället kom det: "Jaa... De e du som hör ihop med Ludde nuförtiden?"

Jag blev så chockad att jag inte ens minns vad jag svarade.

 

Men när det gått nån minut kom glädjen. Tänk att få bli ihopkopplad med sin älskade! Det är väl så det borde vara, va? Samtidigt som det kanske är lite vuxenvarning :)

 

Men jag är också stolt över att vara Vivas och Jockums dotter. Allt har sin tid.