Jag tror jag befinner mig i något slags post-studentskrivnings-läge.

Jag tror att jag har massor att göra, men i själva verket har jag väldigt tomma dagar, och väldigt lite program.

Och plötsligt inser jag att jag har tråkigt!

Vad brukar jag göra på dagarna liksom?!

 

Nåväl, körkortet är fixat, om jag glömt att berätta. Friheten med det lilla pappret är obeskrivlig! Väntar på den dag jag har en egen bil att brumma iväg med. Allt har sin tid :)

 

Kameran har också lämnat och dammat en längre tid, eftersom jag inte ville den skulle få ta tid i pluggandet, men fast jag tagit upp den igen är den fortfarande mest undangömd i nåt hörn.

 

Vill nån dra ut och fota med mig? Ren ikväll kanske?

 

Har massor av idéer och inspiration, men ingen att fota, och att fota sig själv är inte lika roligt.

 

Efterlyser också fotojobb, om nån råkar gifta sig eller förlova sig eller annars bara behöver några fina bilder, sommaren med alla jobb tog slut så fort ;)

 

Oj vad jag tollar, hoppas ni får ut något av min lite osammanhängande text.

Ha det bra allesammans!

 

Som Präst- och Lärardotter har jag blivit van med att när jag träffar nya människor vet de redan vem jag är.

Man har vant sig att efter att man sagt sitt efternamn får folk en funderande blick ett par sekunder innan de säger: "Jaaa.... Du är Jockums/Vivas dotter va?"

 

Och man har lärt sig att med ett leende på läpparna svara att "Japp, de e jag de!"

Inte för att jag har problem med det, vi bor ju ändå i Österbotten i Svenskfinland, så oberoende vem du träffar är det nån som känner nån som du känner.

Däremot har jag märkt att folk kan ha en förutfattad mening om mig när de vet vem mina föräldrar är. Så jag tycker alltid det är kul att umgås med människor som inte har nån aning om vem jag är, även om det ofta är en stor fördel att bli igenkänd :)

 

Hursomhaver. Ikväll var jag på ungdomssamling på Station1 i Jakobstad.

Kvällens talare kom fram och tog i hand och presenterade sig artigt och jag presenterade mig enligt sed: "Hanna Krokfors"

Han fick något fundersamt i blicken, och jag tänkte nästan svara att jag nog är Jockums dotter innan han ens hunnit fråga. Men istället kom det: "Jaa... De e du som hör ihop med Ludde nuförtiden?"

Jag blev så chockad att jag inte ens minns vad jag svarade.

 

Men när det gått nån minut kom glädjen. Tänk att få bli ihopkopplad med sin älskade! Det är väl så det borde vara, va? Samtidigt som det kanske är lite vuxenvarning :)

 

Men jag är också stolt över att vara Vivas och Jockums dotter. Allt har sin tid.