Va, tänker ni nu, inte är det ju torsdag idag, hur råddig är hon egentligen?

 

Nej, det är det inte. Men efter en lång diskussion med Antonia igår, så insåg jag att det är ju väldigt länge sen jag fotade något. Och ännu längre sen jag bloggade! (Ingen bra ursäkt finns, men jag skyller på höstmörkret...)

Så, därför kommer det ett några dagar för sent inlägg idag.

 

I torsdags var vi nämligen med skolan till Vasa för att se musikalen Fighting Star.

Och när vi kom hem mitt i natten gick jag i godan ro mot familjens bil, i tron att min far skulle sitta där och ta mig hem.

Men icke sa Nicke. Där satt min underbara pojkvän. Och hade med sig rosor. Bara sådär. En torsdagskväll.

Och jag med mitt överromantiska sinne blev ju alldeles tagen.

 

Nu har jag satt rosorna och torka här i mitt rum, och varje gång jag ser dem fylls jag av en varm känsla, vilket verkligen behövs i höstrusket. Ibland behövs det så lite för att få någon lycklig!